Därför kan du få ångest av att bara slappa

Många har upplevt det: en hård arbetsperiod, vi stannar hastigt upp och plötsligt är den där – ångesten. En ny studie förklarar nu varför vi kan få ångest av att inte göra någonting.

Både när vi lägger oss på soffan – och när vi utför mer konkreta avslappningsövningar så som yoga och meditation kan vi uppleva känslan av ångest. Varför då? Forskare förklarar det med något som kallas för ”kontrastundvikande” – ett fenomen där personer aktivt uppehåller en ångestnivå för att slippa överraskas av plötslig oro. 
– Människor som är känsliga för avslappnings-inducerad ångest är ofta personer med ett ångestsyndrom som skulle tjäna mer än andra på just avslappning, säger Hanjoo Kim, en av studieförfattarna.

I en studie från Penn State University deltog 96 studenter, varav 30 räknades som friska, 32 led av generell ångest och 34 kämpade med depression. De fick utföra avslappningsövningar och sedan fylla i formulär om sitt mående. Resultatet var att de som led av ångest sedan tidigare var mest känsliga för avslappningskontrasterna. Forskarna menar att de trots ångestpåslaget mår bättre av att exponeras för känslosvängningarna. 
– Det är mer hälsosamt att tillåta dig själv att uppleva de här skiftningarna, säger studieförfattaren Michelle Newman.
Nu hoppas man kunna använda underlaget för att forska vidare kring ångest och oro.

Är jag en bedragare?

Känslan av att tro att man är en bluff är inte ovanlig, men varför uppkommer den? Gina Almegård, psykolog på Doktor.se, svarar på en fråga om bedragarsyndromet.

Jag brottas med – vad jag nu förstått – bedragarsyndrom. Jag har kompisar, flickvän, ett bra jobb. Men återkommer hela tiden till känslan av att bli avslöjad som en bluff. Hur kan man hantera bedragarsyndromet? Hälsningar, Niklas  

Svar: Jag kan börja med att berätta du delar din känsla av att riskera att bli avslöjad som en bluff med många andra människor. Det så kallade bedragarsyndromet är vanligt förekommande, om än i varierande grad hos olika individer. Kortfattat kan man säga att det handlar om en diskrepans mellan hur vi upplever oss själva på insidan, jämfört med hur vi betraktas av omgivningen. Ett exempel på en vanlig bedragarsyndrom-situation som de allra flesta kan relatera till, är just när du blir bemött och behandlad som “vuxen” men kanske just den dagen känner dig som ett omoget barn på insidan. Ett annat vanligt exempel är när vi kliver in i en professionell yrkesroll: även om du de facto besitter all den utbildning och kunskap som krävs för befattningen så blir glappet mellan din egen syn på dig själv och hur andra plötsligt behandlar dig stort och ger upphov till känslan av otillräcklighet.  

För att maskera osäkerheten så tenderar vi gärna att posera, vi anstränger oss och lägger till låtsasbeteenden som ska förstärka intrycket av att vi verkligen vet vad vi sysslar med. Vi kan nicka instämmande i en diskussion där vi egentligen skulle vilja ställa frågor, eller låtsas anteckna eller se upptagna ut på alla möjliga sätt för att inte riskera att se vilsna ut. Jag minns när jag själv tog över rollen som handledare för en grupp chefer inom kommunen som redan arbetat tillsammans i ett par veckor med ett projekt. Under min första timme tillsammans med gruppen så framkom det att ingen – INGEN– av cheferna hade förstått syftet med projektet. Men ingen hade vågat ställa frågor av rädsla för att bli betraktad som dum av de andra. När det uppdagades så ledde avslöjandet till befriande skratt och en avväpnande diskussion deltagarna emellan. Och till både ökad trivsel och effektivitet i gruppen.  

Bästa sättet att hantera bedragarsyndromet är dels att arbeta med att stärka sin självkänsla – att bli tryggare i vetskapen om att du duger för den du är och för vad du ger, inte bara för vad du presterar eller för vad du har för bakgrund. Sedan är det bra att komma ihåg att bedragarsyndromet är just ett syndrom – genom att aktivt påminna sig om det kan vara ett effektivt sätt att avdramatisera känslan. Sen är det ofta frigörande att våga vara mer öppen om sin osäkerhet, just eftersom den vanligtvis delas av så många andra. 

Gina Almegård, psykolog hos Doktor.se.